tisdag 7 september 2010
Döden..
Jag tänker väldigt mycket på döden nu just. Vet inte riktigt varför, kanske p.g.a mamma och hennes cancer som inte vill ge med sig. Hon börjar cellgifter igen på torsdag.. Jag tänker mycket på min egen död och om jag skulle dö typ snart. Hur skulle min familj klara av det? Sen tänker jag på att vad skulle känna om jag skulle få veta att jag skulle dö inom en snar framtid, hur skulle jag tackla det? Tänk att inte få se sina barn växa upp, gifta sig och skaffa barn. Vad skulle dom utbilda sig till, vad skulle det bli av dem? Jag vet inte hur jag skulle kunna leva med vetskapen att jag skulle dö om en månad.. Men varför tänker man på det här? Varför oroar man sig i "onödan"? Jag vet bara att jag är inte redo att dö ännu! Och jag är heller inte redo att förlora min mamma ännu heller! =(
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Känner igen alla dina tankar, tyvärr. Har varit inne i en period med massa tankar kring döden. Om mig själv, om alla i min närhet. Är skitjobbiga tankar. Tänker på dig gumman, du får jättegärna ringa och maila om du behöver prata/skriva av dig!
<3 <3 <3
tänker åxå på döden nu å då, jag får panik när man vet att man inte ska finnas för evigt, och sen alla runt en som ska dö, mamma, pappa.. usch. men man får tänka på allt bra man har och ta vara på det så länge vi finns, puss/linda
Man är nog aldrig redo att förlora en förälder. Jag är 26 och min pappa dog för 3½år sen helt oväntat.. Det känns orättvist att han aldrig kommer få träffa barnen jag förhoppningsvis kommer att få i framtiden, och dom kommer inte få veta vem deras morfar var. Och det känns hemskt att jag aldrig fick ta ett riktigt farväl. Kan inte skriva domhär raderna utan att tårarna börjar rinna. Fy fan för livet ibland!
Ja du, hujedamig hur många gånger man inte velat packa väskan, dra ut på de sju haven och leva loppan bara med familjen. Livet är för kort hur länge man än lever tror jag. Det gäller att ta vara på varje sekund, varje minut av de saker som betyder något för en. Stora trollkramar till dig och värme till din mamma.
Åh vad jag förstår hur du känner det, maktlösheten och ilskan över att inte kunna göra ett enda skit för att hjälpa till eller ta bort eländet...
Det är knäckande för den som är drabbad att veta att man har cancer och det är knäckade för anhöriga som mår dåligt av sin oro. Dessutom vill man ju inte visa hur orolig eller ledsen man känner sig, eftersom man inte vill lägga sten på börda.
Man är så hjälplös...
Kram till dej!
Jag är själv inte rädd för döden, kanske för att det känns så avlägset. Men det känns jobbigt när folk i min närhet dör som inte ens hunnit bli riktigt gamla. Som min väninnas pappa, tänk om min pappa dog? Vet inte hur jag skulle klara av det så jag kan förstå hur du känner. Det borde inte bli hennes tur ännu. Kram
Skicka en kommentar