Jag har underbara vänner!

Men det hjälper inte alla gånger. Visst kan man mysa med vänner och det är härligt just då! Men  sen ska man hem till tomheten, ensamheten igen. Aldrig någon som håller om en, tröstar en, värmer en när man fryser. Håller en i handen när man tittar på film. En famn att lägga huvudet i när man ser på tv. Det finns mycket att sakna när man inte har det längre. Typiskt att man ska fatta sånt när det är för sent! Man tar det man har för givet och allt går på rutin. Men så har man ju mera egentid också när man inte har barnen och har mer tid och ork att tänka på sånt här. När man är där med sin familj är detta något man kanske inte uppskattar på samma sätt. Jag vet inte om ni fattar vad jag menar... Skit samma, det är tråkigt att vara själv! Skulle det inte vara perfekt att hitta en "vän" som kan göra allt det här för en men som inte kräver nåt annat? Bara få den där tryggheten av en famn att luta sig mot när man behöver det! Och en tröstande kram! Det vill jag ha! Måste ut och leta nu då! ;) Missförstå mig inte nu, jag vill inte ha ett nytt förhållande. Måste komma upp på fötter för mig själv och letar inte efter kärlek, bara vänskap!

Varför går det inte att bara stänga av alla känslor man har för en person?

Jag vill inte älska dig mera, du har gjort mig så jävla illa! Du gav mig aldrig chansen. Hur skulle jag kunna veta hur du kände när du aldrig sa något? Jag kan inte läsa tankar! Jag, vi, fick aldrig en ärlig chans att försöka "lappa ihop" vårat äktenskap när du aldrig sa något. När du sa något var det redan för sent, du hade bestämt dig redan. Är det schysst mot mig, mot oss, mot vår familj? Nej, det tycker inte jag! Det kommer att ta länge, länge innan jag förlåter dig om jag någonsin gör det. Vågar jag någonsin lite på någon igen? Lita på att någon älskar mig? När du har varit så jävla bra på att ljuga och dölja allt! Varför gjorde du så här mot mig?

Det gör så ont!

Jag vet inte hur jag ska klara av nästa vecka utan barnen? Visst jag tror det kan va skönt med lite egentid, typ en dag! Sen då? Jag har en gång sen barnen föddes varit utan dom en vecka och det var när vi var till Lanzarote. Men då hade jag sällskap av min man. Nu har jag ingen! Jo mina vänner men det är inte riktigt samma sak. Just nu vill jag bara gråta ögonen ur mig. Och det här ska jag leva med tills barnen flyttar hemifrån. Fy fan! Jag får sån ångest och panikkänslor! Varför blev det såhär??

Orsaken till varför jag varit nere...

.. är då att min äkta hälft i maj berättade att han inte älskar mig mera. Jag bad "på mina bara knän" att ge mig, oss en chans till och det gjorde han. Dock halvhjärtat. Han sa hela tiden att han bara vill vara ensam. Exakt 3 månader efter sa han att han vill separera. Hela min värld rasade åter igen och ilskan kom. Varför ge mig falskt hopp om man inte vill försöka? Varför förstöra en familj? Varför gifte du dig med mig? Varför, varför, varför? Nu sitter jag då nyinflyttad i en lägenhet med mina 2 döttrar, som mår skit av detta! Jag skulle ju bo i ett hus med min familj resten av livet. Som jag kämpat i det huset, lagt ner hela min själ i det huset, och nu får jag inte bo kvar. Jag fick inte ens bada i det jävla badkaret en endaste gång heller. Nej, jag är inte alls bitter just nu... När jag ger ett löfte gör jag allt för att hålla det. Det är bara 6 år sen vi sa: i nöd och i lust, tills döden skiljer oss åt! Det menade jag, tydligen inte han... Sorgen är enorm, ensamheten är stor och livet känns tufft. Men jag vet att jag förtjänar nånting bättre. Nån som älskar mig för den jag är!