Orsaken till varför jag varit nere...

.. är då att min äkta hälft i maj berättade att han inte älskar mig mera. Jag bad "på mina bara knän" att ge mig, oss en chans till och det gjorde han. Dock halvhjärtat. Han sa hela tiden att han bara vill vara ensam. Exakt 3 månader efter sa han att han vill separera. Hela min värld rasade åter igen och ilskan kom. Varför ge mig falskt hopp om man inte vill försöka? Varför förstöra en familj? Varför gifte du dig med mig? Varför, varför, varför? Nu sitter jag då nyinflyttad i en lägenhet med mina 2 döttrar, som mår skit av detta! Jag skulle ju bo i ett hus med min familj resten av livet. Som jag kämpat i det huset, lagt ner hela min själ i det huset, och nu får jag inte bo kvar. Jag fick inte ens bada i det jävla badkaret en endaste gång heller. Nej, jag är inte alls bitter just nu... När jag ger ett löfte gör jag allt för att hålla det. Det är bara 6 år sen vi sa: i nöd och i lust, tills döden skiljer oss åt! Det menade jag, tydligen inte han... Sorgen är enorm, ensamheten är stor och livet känns tufft. Men jag vet att jag förtjänar nånting bättre. Nån som älskar mig för den jag är!